TANZANIA Historia Forskarna tror att det var i Östafrika som världens första människor levde som jägare och samlare för nära två miljoner år sedan. Redan i förhistorisk tid fanns troligen bebyggelse längst nuvarande Tanzanias kuster. På 700-talet började araber från Oman kolonisera området och sprida islam. När de fördes samman med afrikanska bantufolk utvecklades språket swahili. Dessa swahilistäder hade på medeltiden handelsutbyte med bl a Persien, Indien och Kina. I början av 1500-talet splittrades den arabiska kustcivilisationen av portugiserna, som upprättade handelsstationer längs sjövägen till Indien, men så småningom återtog araberna herraväldet. Under närmare 100 år, från slutet av 1700-talet, tog araberna runt 1,5 miljoner slavar från området. Dessa slavkaravaner hjälpte till att föra swahili till Östafrikas inland. År 1840 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad till Zanzibar. Även européer deltog i slavhandeln, men övergick under 1800-talet till handel med jordbruksprodukter. Omkring 1850 anlände de första kristna missionärerna. När de europeiska stormakterna 1884 samlades i Berlin för att dela upp Afrika emellan sig tilldelades Tyskland Tanganyika med omnejd. Fram till första världskriget regerade tyskarna sin koloni Tyska Östafrika med stora svårigheter och slog hårdhänt ned flera uppror. Vid maji-upproret 1905-1906 vände sig större delen av befolkningen i den södra delen av kolonin mot det tyska styret. Tyskarna slog ner revolten genom att medvetet orsaka hungersnöd i regionen. Svälten och striderna krävde mellan 75 000 och 125 000 människooffer. Under första världskriget förlorade Tyskland sin östafrikanska koloni till brittiska trupper, och delar av den fick namnet Tanganyika. Storbritannien fick efter krigsslutet området som mandat av Nationernas Förbund. Efter andra världskriget omvandlades Tanganyika till ett förvaltningsområde, som britterna skulle styra under FN:s överinseende. Genom en överenskommelse mellan Tyskland och Storbritannien 1890 blev öarna Zanzibar och Pemba brittiska protektorat. Till en början skulle britterna bara sköta Zanzibars utrikespolitik, men britterna tog gradvis över och 1913 införlivades Zanzibar i raden av engelska kolonier. Motståndet mot britterna var splittrat på flera grupper, men trots detta lyckades de inhemska partierna driva igenom allmänna val i juli 1963. Afrikanernas parti, Afro-Shirazi, fick en majoritet av rösterna i januari 1964 och Zanzibar utropades till folkrepublik. Abeid Karume, ledare för Afro-Shirazi, blev statschef. Kampen för afrikansk självständighet inleddes på 1920-talet men sköt fart efter andra världskriget. Under det brittiska styret hindrades svarta helt och hållet från att delta i den politiska och ekonomiska livet. Därför grundade ett antal utbildade afrikaner nationaliströrelsen Tanganyikas afrikanska förbund, TAA, strax efter andra världskriget. TAAs främsta mål var att även svarta skulle få rösträtt. År 1954 ombildades TAA till ett politiskt parti under namnet Tanganyikas nationella unionsparti, TANU, TANU vann under 50-talet ett stort folkligt stöd. TANUs mål var ett självständigt och demokratiskt Tanganyika. Partiet leddes av Julius Nyerere. Under Nyereres ledarskap växte sig partiet allt starkare och så småningom gav britterna efter för kravet för allmänna val. Valen hölls 1958 och TANU vann 70 av nationalförsamlingens 71 mandat. Tre år senare utropades Tanganyika till en självständig stat. Samma år blev Nyerere president med stöd från 97% av väljarna. Nyerere perioden 1961-1985 År 1964 gick Tanganyika och Zanzibar samman i en union under namnet Tanzania. Nyerere valdes till president och Abeid Karume blev vicepresident. 1965 blev landet formellt en enpartistat, även om Tanganyika och Zanzibar representerades av skilda partier fram till 1977. Nyerere hade som mål att skapa en socialism på Afrikas egna villkor. I Afrika står familjen och släkten i centrum, och Nyereres dröm var att hela samhället skulle fungera som en familj, där alla skulle arbeta för landets bästa. 1967 utvecklade Nyerere sina planer i den sk Arusha-deklarationen, som därefter stått som en symbol för den afrikanska formen av socialism. Självtillit var ett av nyckelorden och de följande tio åren kunde Nyerere-regimen visa på stora framsteg. Människor fick tillgång till sjukvård och utbildning, och analfabetismen sjönk snabbt. Nyrerere betraktades som en framstående ledare i stora delar av världen och Tanzanias utvecklingsmodell sågs som ett föredöme. Många länder i väst, inte minst Sverige, gav bistånd för att stödja utvecklingen. 1977 slogs TANU samman med det ledande partiet på Zanzibar, Afro-Shirazi. De bildade Revolutionära partiet (Chama Cha Mapinduzi) CCM. CCM kontrollerade all politisk aktivitet via sina organisationer på kvarters-, distrikts- och regional nivå. Kontakterna till grannlandet Uganda blev alltmer spända under 1970-talet. President Nyerere var starkt kritisk till Idi Amins regim. I slutet av 1978 gick ugandiska trupper in i Tanzania. Tanzaniska trupper, förstärkta av ugandier i exil, trängde därefter tillbaka Amins trupper och invadera hela Uganda. En ockupationsstyrka lämnades kvar. Nyerere ville störta den ugandiska presidenten och ersätta honom med Milton Obote som befann sig i exil i Tanzania. I april 1979 gick Idi Amin i landsflykt. Två år senare drog Tanzania tillbaka sina trupper och förklarade att man inte hade några anspråk på Uganda. Men kriget blev en stor ekonomisk belastning för Tanzania. Det kostade landet 500 miljoner USdollar. 1970-talet hade varit en period av stigande inflation, återkommande torkperioder och nedgångar i världsekonomin. Dessutom hade de indiska affärsmän som bar upp Tanzanias handel körts ur landet. Tillsammans skapade dessa faktorer ett hårt slag mot den tanzaniska ekonomin. När så också världsmarknadspriset på kaffe sjönk blev Tanzanias ekonomiska kris akut. Problemen med betalningsbalansen blev så allvarliga att Nyerere inställde alla utvecklingsprojekt. Tanzania lyckades aldrig skapa det nationella oberoende som var en av hörnstenarna i Arusha-deklarationen. Förändringarna av samhället hade också gått för fort, gamla strukturer hade slagits sönder och det nya systemet fungerade inte. Småbönderna kunde inte tvingas till kollektiv produktion när de inte fick någon uppmuntran att odla mer än vad som behövdes i det egna hushållet. Produktionen hämmades också av krångliga regelsystem och priskontroller. En stor byråkrati tog allt mer av landets resurser medan livsmedelsproduktionen sjönk. Korruptionen började breda ut sig i Tanzania. Stora lån och massiva biståndsinsatser krävdes för att landet skulle kunna gå vidare med satsningarna på utbildning och sjukvård, och samtidigt bygga upp en industri. Det land som på 1960- och 70-talen beskrivits som ett föredöme för andra fattiga länder hade på 1980-talet blivit en symbol för ineffektiv styre och biståndsberoende. Biståndsgivarna ställde hårda krav för att Tanzania skulle få stöd. Under 80-talet tvingades regeringen att strama åt ekonomin, i enlighet med Världsbanken och Internationella valutafonden, IMFs riktlinjer. Syftet var att stimulera produktionen av exportgrödor. Projekt som inte ökade produktiviteten skulle stoppas, priskontrollerna togs bort och priset på varor och tjänster höjdes. Regeringen började stimulera privatjordbruk och släppte på de statliga monopolen inom jordbrukssektorn. I valen till nationalförsamlingen 1980 visade tanzanierna sitt missnöje med utvecklingen, över hälften av ledamöterna, bland dem flera ministrar, återvaldes inte. I januari 1983 greps både civila och soldater anklagade för att förberett ett kuppförsök mot Nyerere. Julius Nyerere hade i valet 1980 annonserat att detta skulle vara hans sista mandatperiod. Han efterträddes 1985 av Ali Hassan Mwinyi, från Zanzibar. I takt med att det ekonomiska läget försämrades ökade kritiken mot partiets totala kontroll över statsapparaten. Kraven på att de ekonomiska reformerna skulle följas av politiska förändringar växte. Under 1980-talet utvecklades många afrikanska länder i riktning mot demokrati och politisk pluralism (flera partier), och Berlinmurens fall 1989 påskyndade denna utveckling. Även Tanzania började förbereda sig på att överge enpartistaten. Inrikespolitik Tanzanias väg från enpartistat till flerpartistat har varit lång och snårig, men hittills har omvandlingen gått förvånansvärt lugnt. När debatten om flerpartisystemet tog fart under 1990 fanns ett hårt motstånd från regeringspartiet CCM. Men pressen på regeringen att genomföra politiska reformer ökade. Mwinyi var mer positiv till flerpartisystem än sin företrädare Nyerere. I början av 1991 upprättade Mwinyi en kommission vars uppgift blev att undersöka förutsättningarna och formerna vid ett flerpartisystem. Vid samma tid började den politiska oppositionen växa fram, i form av bl a den oberoende gruppen Tanzania Education Legal Trust, under ledning av förra utrikesministern Abdullah Fundikira och människorättsaktivisten James Mapalala. Gruppen förde en aktiv kampanj för införandet av en flerpartidemokrati. I december 1991 presenterade regeringskommissionen ett förslag om en övergång till flerpartisystem. Detta trots att flera av varandra oberoende undersökningar visade att det inte fanns något folkligt stöd för att lämna det gamla systemet. I februari 1992 röstade en extrakongress inom CCM för en övergång till flerpartidemokrati. Rädslan var stor att det nya systemet skulle skapa söndringar och motsättningar i det land som till skillnad från nästan alla afrikanska länder i stort förskonats från interna strider och etniska konflikter. För att förebygga detta bestämdes att varje nytt politiskt parti måste ha stöd både på fastlandet och på öarna. Dessutom slogs det fast att varken etnisk tillhörighet (ex folk- eller rastillhörighet) eller religion fick utgöra basen för något parti. Den kanske svåraste inrikespolitiska frågan gäller den tilltagande spänningen mellan kristna och muslimer. Rivaliteten mellan fastlandet och de muslimska öarna har ökat och har vid flera tillfällen lett till kuppförsök och oroligheter. Att Mwinyi kom från Zanzibar skapade inledningsvis förväntningar om ett större muslimskt inflytande, men Mwinyi försökte att bibehålla den sköra balansen mellan de båda landsdelarna och muslimernas förväntningar införlivades inte. Spänningarna mellan Zanzibar och Tanganyika har fortsatt. I början av 1993 avslöjades det att Zanzibar på egen hand blivit medlem i den ekonomiska samarbetsorganisationen OIC (Organization of Islamic Conference). Kritiken från politikerna på fastlandet blev stark. Mwinyi avskedade utrikesminister Ahmedh Hassan Diria, och Zanzibar tvingades att lämna organisationen. Senare samma år gjorde muslimska ungdomar i Dar es Salaam revolt, i protest av vad de upplevde som förtryck av islam attackerade de bl a butiker som sålde fläskkött. I augusti 1993 gick 55 parlamentariker samman och krävde att Tanganyika skulle få samma slags självstyre som Zanzibar. Expresident Nyerere engagerade sig i frågan, och var starkt kritisk till planerna, eftersom han ansåg att det kunde hota unionens sammanhållning. Nyerere gick också - trots att han stödde CCM - ut offentligt och anklagade Mwinyi för korruption och inkompetens. I parlaments- och presidentsvalen den 29 oktober 1995 kunde tanzanierna för första gången på 30 år välja mellan flera partier. 13 registrerade oppositionspartier ställde upp, varav ett tiotal bedömdes ha goda chanser för att komma in i nationalförsamlingen. Inför valen konstaterades en viss skillnad mellan regeringens och oppositionens syn på demokrati och marknadsekonomi. CCM står för en mer socialdemokratisk politik och oppositionen står för en mer liberalt inriktad politik. Men valet stod i stor del mellan de som ville bevara CCMs tre decennier långa dominans över den tanzaniska politiken och dem som förespråkade förnyelse. De två huvudkandidaterna till presidentposten var förre utrikesministern Benjamin Mkapa från CCM och förre vice premiärministern Augustine Mrema från ett av oppositionspartierna, NCCR-Mageuzi. Benjamin Mkapa valdes till president med 61,8% av rösterna. Utrikespolitik Sedan landet blev självständigt har Tanzanias utrikespolitik kännetecknats av alliansfrihet. Landet har varit aktivt i kampen för avkolonisering av den afrikanska kontinenten, och har bl a gett starkt stöd till kampen mot apartheid i Sydafrika. Under Nyereres regim försökte landet balansera mellan öst och väst för att hitta sin egen väg till "afrikansk socialism" (se: historia). Landet fick stöd från östblocket och Kina men också från de skandinaviska länderna. Efter Sovjetunionens sammanbrott har Tanzania knutit tätare kontakter med Västeuropa och USA. Den tanzaniska regeringen försökte i början av 90-talet att medla i konflikten i grannlandet Rwanda. Ett fredsavtal, som hade undertecknats i tanzaniska Arusha 1993, bröts i och med att inbördeskriget i grannlandet trappades upp. Sommaren 1994 anlände en våg av rwandiska flyktingar till Tanzania. Mwinyi-regeringen utryckte sin besvikelse över att landets ansträngningar att härbärga flyktingarna fått dåligt med stöd från västliga biståndgivare. Tanzania anklagade Uganda för att förstöra de tanzaniska fredssträvandena genom att stödja den rwandiska tutsigerillan FPR. Relationerna till Uganda har periodvis varit mycket ansträngda (se: historia). Relationerna har förbättrats sedan Ugandas president Yoweri Museveni kom till makten 1987. Länge var även förhållandet till Kenya, som valt en mer marknadsinriktad utvecklingsväg än Tanzania, problematiskt. Först i mitten av 1980-talet öppnades gränsen mellan länderna. Tanzania, Kenya och Uganda beslutade 1993 att återuppta det samarbete som upphörde 1977. Samarbetet kommer tillsvidare främst att gälla handel, transporter och energifrågor. Tanzania är också en av 23 medlemsstater i COMESA (Common market for Eastern and Southern Africa), som 1994 ersatte en tidigare handelsorganisation. Än så länge domineras dock det regionala handelsutbytet av några få länder. Tanzania har haft 800 man i den afrikanska fredsbevarande styrkan ECOMOG i Liberia. Undervisning. Tanzanias ekonomiska problem har lett till att skolorna har stor brist på bland annat läromedel. Därför går svenskt stöd till utveckling, produktion och distribution av skolböcker. Biståndet går även till fortbildning av lärare i grundskolan, samt till att förbättra samarbetet mellan yrkesskolor och arbetsmarknad. Vatten och hälsoinsatser. Dåligt vatten orsakar många sjukdomar. Samtidigt får kvinnorna ofta vandra många kilometer för att hämta vatten. För människorna i närheten av Victoriasjön har projektet Hesawa - Health, Sanitation and Water - inneburit stora förändringar. Projektet går ut på att borra eller gräva brunnar i byarna med enkel teknik. Byborna deltar själva i arbetet och tar sedan ansvar för drift och ekonomi. Ibland byggs även latriner och människor informeras om sambandet mellan god hygien och hälsa. Stor vikt läggs vid att kvinnorna medverkar i projekten. Programmet har lett till att drygt en miljon människor fått tillgång till rent vatten. Livsmedels- och näringsinstitutet i Tanzania arbetar i hela landet med att förebygga undernäring hos barn och bekämpa sjukdomar som orsakas av näringsbrist, bland annat genom att sprida kunskaper om kost och matvanor. Institutet har fått ekonomiskt stöd från Sverige under flera decennier och har haft stort inflytande på det nationella arbetet. Naturbruk. Naturbruksstödet syftar till att öka produktionen från jordbruk, skog och andra förnyelsebara naturresurser för att säkra småbrukarnas tillgång på livsmedel, vatten och nödvändiga basvaror. Genom programmet införs förbättrad teknik i markutnyttjandet. Det rör sig om enkla metoder, som att stoppa jorderosionen genom att bygga terrasser och plantera träd. Samtidigt har hushållen också stärkt sitt inflytande över jorden och skogen och hur naturresurserna utnyttjas. Programmet arbetar för närvarande i fyra distrikt i centrala Tanzania. Stödet till förvaltningarna förväntas leda till betydande förstärkningar av deras möjligheter att utveckla kommunal service, som skolor och sjukvård. Infrastruktur. Bristen på energi drabbar både enskilda och företag. För att främja tillväxten har Sverige stött byggandet av tre vattenkraftverk och två aggregat för termisk kraftgenerering, Ett fjärde vattenkraftverksbygge genomförs nu i samarbete med flera länder. Det dåliga telenätet orsakar också stora svårigheter för industrin. Sverige stöder utbyggnad av telenätet och effektivisering av det statliga telebolaget. Avreglering av telemarknaden pågår. Privatisering av telebolaget är förestående. Förvaltning och företagande. Inom Tanzanias förvaltning är övertaligheten mycket stor, lönerna är låga och motivationen hos de anställda är låg. Svenskt bistånd används till att effektivisera finansministeriets redovisningsenhet, som bland annat är ett viktigt redskap i kampen mot korruption. Stödet innefattar datorisering och utbildning. Tanzanias skattemyndighet får svenskt stöd till införandet av det nya skattesystemet. Svenskt stöd går till näringslivsorganisationer som kan förbättra villkoren för privat företagande i Tanzania, samt till uppbyggnad av ett handelskammarväsen. Stöd ges också för att främja kommersiella förbindelser mellan svenska och tanzaniska företag, samt till att ge mikroföretagen - de allra minsta företagen - tillgång till krediter och andra finansiella tjänster. Forskningsstöd. Största samarbetspartner inom forskningsområdet är universitetet i Dar es Salaam. En del av stödet används för att stärka universitetets reformprogram och för att ge fakulteterna möjligheter att stimulera universitetslärarnas egen forskning. Huvuddelen av forskningsstödet används för forskningsprojekt och forskarutbildning i samarbete med svenska universitet. De viktigaste forskningsområdena är marinarkeologi, miljöforskning, HIV/aids och forskning kring elkraftsförsörjning. Kultur- och mediesamarbete. Sverige stöder det första pressetiska rådet i östra Afrika, med uppgift att skydda det fria ordet, samt utreda klagomål mot pressen. Samhällsteater med fokus på barn och ungdom har gett 10 000 barn möjlighet att förmedla sina budskap till en långt större publik genom festivaler och massmedia. Stöd till regionala nätverk ökar kulturutbyte och branschsamverkan över nationsgränserna. Religion I Tanzania finns det många olika religioner. De vanligaste är islam och kristendomen. Det finns också grupper av hinduer, buddister och afrikanska naturreligioner. Bakgrunden till islam utbredning var att araberna behärskade Afrikas östkust under flera århundraden när de bedrev slavhandel i Kongo. I dagens Tanzania är muslimerna särskilt väl representerade i städerna längs kusterna och på Zanzibar där befolkningen utgörs av hela 97% av befolkningen. Det starka kristna engagemanget har sina rötter i den tyska kolonialperioden i början av 1900-talet, då tyska missionärer var aktiva i landet. Fortfarande distribueras en stor del av den tyska utvecklingshjälpen till Tanzania via kyrkan. Även den svenska kyrkan har ett omfattande arbete i Tanzania. Den traditionella naturreligionen kännetecknas av en tro på att Gud lever i allt, och att olika naturfenomen är gudomliga. Förfäders andar kan ingripa i människornas liv. De kan också visa sitt missnöje genom sjukdomar men också träda in och hjälpa människor i nöd. Geografi och klimat Tanzania är beläget på Afrikas östkust, strax söder om ekvator. Landet är mer än dubbelt så stort som Sverige. Namnet Tanzania hör samman med den politiska unionen mellan fastlandet Tanganyika och ön Zanzibar i Indiska Oceanen. Till Tanzania hör också öarna Pemba och Mafia, som ligger nära Zanzibar. Fastlandet domineras av platålandskap med vidsträckta stäpper. Här finns Afrikas högsta och lägsta punkter, berget Kilimajaro, 5895 m över havsytan, respektive Tanganyikasjöns botten, 385 m under havsytan. Hur kan vi se att Tanzania är ett u-land? ? Fattigdom ? Snabb folkökning Den snabba befolkningstillväxten, över tre procent per år, är ett av Tanzanias största problem. Hälften av befolkningen är under 15 år. En majoritet av befolkningen bor på lansbygden , men allt fler flyr till storstäderna i jakt på arbete. Utanför den största staden Dar es Salaam växer kåkstädernas befolkning för varje år. Detta skapar stora problem, eftersom människorna har stora problem med att hitta arbete i städerna. Regeringen harförsökt att hejda flyttvågen till kuststäderna, bland annat genom att göra Dodoma till ny huvudstad 1974. ? Många analfabeter Efter självständigheten i början av 60-talet satsade Tanzania stora resurser på utbildning. 1967 var analfabetismen utbredd, endast var tredje vuxen tanzanier kunde läsa och skriva. Efter flera omfattande kampanjer, där lärare åkte ut till avlägsna byar och undervisade, sjönk analfabetismen kraftigt. 1987 kunde hela 90% av den vuxna befolkningen läsa. Allmän skolplikt infördes i Tanzania 1977 men föräldrarna måste betala för skoluniformer och läromedel. Den kraftiga folkökningen tillsammans med den ekonomiska nedgången innebär att allt fler barn blir utan undervisning, eftersom varken skolor, lärare eller skolböcker räcker till. Många föräldrar har inte heller råd att skicka barnen till skolan eftersom de behövs som arbetskraft i jordbruket. 1991 hade antalet elever i grundskolan minskat till 43%. ? Hög arbetslöshet Få tanzanier är formellt anställda. En majoritet av befolkningen är sysselsatt inom jordbruket eller den informella sektorn. Arbetslösheten uppskattas till ca 30-40%. Arbetsmarknaden kännetecknas av en stor andel outbildad arbetskraft. Det råder stor brist på utbildade arbetare och behovet av lärare, läkare, ekonomer och agronomer växer hela tiden. ? Dålig hälsa . 1984 fanns en läkare på 20 800 invånare och spädbarnsdödligheten är hög, år 1990 dog 110 av 1000 födda barn. Vanliga sjukdomar är malaria, tuberkulos, amöbadysenteri, difteri och aids. Regionen kring Victoriasjön och Tanganyikasjön är ett av aidsepidemins centrum i Afrika, även de nordvästra delarna av Tanzania är drabbade. Exakt hur många som är HIV -smittade vet ingen, men i de värst utsatta regionerna är 15-20% smittad. ? Orolig ekonomi och stort biståndsberoende Tanzanias ekonomiska villkor är typiska för ett land i tredje världen. Jordbruket är basen i ekonomin, de viktigaste exportprodukterna är råvaror. Industri och infrastruktur är dåligt utbyggda. Utlandsskulden utgör en stor börda för landet - trots stora skuldavskrivningar motsvarade bara räntorna 1992 en fjärdedel av Tanzanias exportinkomster. Landet dras också med ovanligt stora underskott i handelsbalansen. Trots sin strävan efter självtillit har Tanzania länge varit ett av världens mest biståndsberoende länder. De största enskilda biståndsgivarna är Skandinavien och Tyskland. Biståndet har minskat under 80-talet och knutits till landets uppgörelser med Världsbanken och IMF. 1992 motsvarade stödet ändå nästan hälften av BNP. Sedan dess har biståndet minskat med ungefär en fjärdedel. ? Svagt jordbruk Jordbruket sysselsätter nära 90% av befolkningen och står för större delen av landets exportintäkter. Trots detta är endast knappt 10% av marken uppodlad, och bara en bråkdel av den uppodlade marken är konstbevattnad. Utebliven nederbörd slår därför hårt mot jordbruken, i synnerhet i de torra delarna i centrala Tanzania. ? Liten och ensidig export Tanzania odlar främst arabicakaffe, som inbringar ett relativt högt pris på världsmarknaden. Det sjunkande råvarupriset på kaffe har varit ett hårt slag för landet. Andra viktiga exportprodukter är bomull, tobak, cashewnötter och te. Även hudar och skinn exporteras. Öarna Pemba och Zanzibar står för en stor del av världsproduktionen av kryddnejlikor och nejlikeolja. Andra viktiga produkter är kokos och kokosolja. ? Svag industri Industriproduktionen är outvecklad i Tanzania och framför allt koncentrerad till förädling av råvaror för export eller lokal konsumtion. De viktigaste branscherna, vid sidan av livsmedelsframställning, är textiler, bryggerier och tobaksindustrier. Viss export av bl a skor, däck och batterier går till grannländerna. Vid mitten av 1980-talet blev pappersmassefabriken klar i Mufindi i östra delen av landet. Anläggningen, som är byggt med svenskt bistånd, är Tanzanias största enskilda biståndsprojekt. ? Ingen resursslöseri och stor återanvändning / återvinning Tanzania är ett fattigt land med större delen av befolkningen på landsbygden. Detta medför att man lever lite enklare men utan svält. Man slösar inte överdrivet på de resurser man har och återvinner i första hand. Detta är förståeligt då de utnyttjar allt de kan. ? Dålig jämställdhet mellan män och kvinnor I Tanzania råder en låg jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är männen som dominerar i samhället. Kvinnor får ofta både utföra arbete i jordbruket samtidigt som de ska ta hand om hem och barn. Männen är ensamma om de politiska rättigheterna. Landet har en hel del utvecklingsår framför sig för att komma ikapp Sverige och andra i-länder på denna punkt. ? Stark familjesammanhållning Trots den stora maktskillnaden mellan könen är det ofta bra sammanhållning i familjerna. man lever och bor tillsammans med far-, morföräldrar och övrig släkt. Respekt för de äldre visas hela tiden. Bl a genom att de yngre från början av sitt liv sett upp till de äldre och lyssnat på deras sagor och legender. Nästan bara i Afrika finns vissheten kvar att de äldre faktiskt har levt och upplevt mycket mer än oss och faktiskt inte måste skyddas från verkligheten. ? Ett rikt kulturliv Kulturen har stor betydelse för invånarna i Tanzania. Muntliga berättelser, sagor, ordspråk, myter och gåtor är viktiga för överföring av historia och kunskap från generation till generation. Musik och dans används i vardagen men också vid festligheter och ritualer. På fastlandet är det vanligast med olika sorters trummor, men på Zanzibar spelas tabra. Tabra är en arabisk musikstil där rytm-, sträng och klaviaturinstrument används. Sammanfattning: varför har Tanzania blivit ett u-land? (Mer utförlig information finns i kapitlet Historia) ? Araberna behärskade Afrikas östkust under medeltiden, bl a som slavmarknad ? Portugiserna besätter kuststäderna och Zanzibar på 1500-talet ? 1917 ockuperar brittiska trupper Tanganyika ? 1979 angriper ugandiska trupper Tanzania, som slår tillbaka, intar Uganda och störtar Idi Amin. ? Sommaren 1994 anlände en våg av rwandiska flyktingar till Tanzania. Vad vi anser att man bör göra för att hjälpa Tanzania? Under dessa år som Tanzania varit ett u-land har de lagt på sig stora skulder. Ett sätt att föra Tanzania mot en bättre framtid med högre levnadsstandard är att skänka de bistånd och lån som Tanzania en gång fått. Detta är ganska svårt eftersom det ofta är enskilda banker som gav dessa lån och de skulle gå i konkurs eller i alla fall förlora en massa pengar. En liten "drömtanke" skulle vara att vi och andra i-länder gav några procent från vår BNP direkt till U-länder bl a annat Tanzania för att de skall kunna bli av med deras utlandsskuld förutom vanligt bistånd som speglar "bottom-up" teorin. Dessutom skulle det vara bra med bättre undersökningar om vad u-länderna behöver och bättre kontroll att dessa bistånds pengar hamnar i rätta händer och används enligt syfte . Vi tycker att man skall ta upp de bistånds projekt som handlade om att utbilda lärare och införa fler skolor på landsbygden. Förut när man genomförde detta gav det upphov till att analfabetismen sjönk rejält vilket gör det lättare att hålla liv i demokratin om folket kan delta i de skriftliga dokument som finns tillgängliga. Eftersom barnens arbetskraft behövs hemma så finns det inte mycket tid över till skola och studier. Men om skolan finns i bygden så är det nära och lättillgängligt att få kunskap och utbildning. Detta medför i det långa loppet att invånarna får mer kompetens men ändå inte att de flyttar ut ur landet, så att det blir en så kallad brain-draining. Med folkligt engagemang, visst bistånd och kunskap från omvärlden bidrar man till uppkomsten till småskalig industri. Småskalig industri gör att folk kan bo kvar och då motverkar man den urbanisering som annars brukar drabba dessa länder hårt. Sedan kan industrialiseringen fortgå i Tanzanias egen takt som till slut kommer medföra att det blir ett i-land. Avslutning Tanzania hade höga förväntningar att bli ett självständigt land utan behov av bistånd och annan hjälp från omvärlden, detta trots att det har varit ett koloniland till många överherrar som exempelvis araberna, portugiserna, tyskarna och britterna. De var också på god väg men tack vare sin medmänsklighet till sina grannländer lade Tanzanias dåvarande president Julius Nyerere sig i Ugandas politik. Uganda anföll Tanzania och Tanzanias trupper slog tillbaka anfallet och erövrade hela Uganda. Detta för att tvinga Ugandas före detta diktator Idi Amin att avgå. Vilket han också gjorde. Tanzania drog tillbaka sina trupper. Dessa tre år av krig kostade Tanzania 500 miljoner US/dollar. Detta räckte för att sätta landet i ekonomisk kris. Lånade pengar har sedan växt till enorma skulder för landet. 1992 var bara räntorna en fjärde del av Tanzanias exportinkomster. Skulderna och bistånden som landet har och har fått har gjort Tanzania till det land det är idag. Alla människor har olika idéer och uppfattningar om deras idealsamhälle. Detta gör det helt uppenbart att svenskars idealsamhälle utgör stora skillnader mot tanzanernas. Meningen med bistånd och hjälp från omvärlden är att höja levnadsstandarden. Levnadsstandarden ser man också olika på. Vi kanske tycker att en tvåa på Östermalm, ett lyckligt förhållande och en karriär är viktiga, medan man i Tanzania tycker att det är viktigare att hålla ihop familjen och ha mat för dagen. Alla har olika uppfattningar om livets mening. Fast utan kunskap och möjligheter till jämförelse är det svårt att ta ett medvetet val. Det enda vi kan hoppas är att det kommer gå bra för Tanzania i framtiden.